100 missvisande svar om sex

På utbildningsradions hemsida finns ett utbildningsmaterial riktat till årskurs 7-9 publicerat 2016 där tre personer, Reyhaneh, Vierge och Matias, svarar på frågor om sex. Frågorna rör allt möjligt om kropp och sexualitet, och de tre personerna svarar på delvis samma och delvis olika frågor, men med ganska olika stil och perspektiv. Lyssnar man igenom helheten slås man av hur undermålig informationen till flickorna är och vilken skev bild av transfrågor som ges.

Reyhaneh som svarar på de 37 första frågorna presenteras som psykolog och sexualupplysare. Hon svarar mest att allt är normalt och att man måste prova sig fram och att allt ska kännas bra. Hon undviker att nämna könsorganen vid namn eller ge några detaljer kring hur sex går till. På frågan om hur två tjejer kan ha sex med varandra svarar hon exempelvis att det går till på samma sätt som när två killar eller en tjej och en kille har sex, dvs det kan vara smeksex eller oralsex eller penetrativt sex. Att tjejer har andra könsorgan än killar är alltså helt irrelevant för hur de har sex? På frågan om hur man har oralsex svarar hon att det handlar om använda munnen eller tungan för att stimulera "den andra personen". Vad som ska stimuleras och hur det eventuellt skiljer sig åt mellan tjejer och killar förklaras och benämns inte. Det är i princip bara när frågan direkt handlar om könsorganet, exempelvis "rakar alla tjejer fittan?" som Reyhaneh benämner könsorganen. Reyhaneh tycks i första hand se det som sin uppgift att förmedla en viss sexualmoral (allt som känns bra är bra och om något inte känns bra så ska man låta bli), inte att informera om hur kroppen och könsorganen fungerar och hur sex går till. Exempelvis säger hon att skillnaden mellan utlösning och orgasm är att utlösning är den "fysiska biten som händer" medan orgasm är "höjdpunkten av känslan". Är det verkligen rimligt att skilja det kroppsliga från det känslomässiga på det här sättet? Är det inte så att känslan härrör från något som händer i kroppen? Och vad är egentligen "den fysiska biten"? Är det bara något som händer killar, eller händer det kanske möjligtvis något fysiskt även för tjejer när de får orgasm? Det får vi inte veta något om. Inte i svaret på någon av frågorna om hur man har sex eller hur man onanerar nämner Reyhaneh klitoris eller vulvan.

Matias, som presenteras som sjuksköterska, svarar på 35 frågor som mestadels rör kuken, kondomer, utlösning och analsex. Han är betydligt mer rakt på sak och detaljerad än Reyhaneh i sina svar om det manliga könsorganet och hur man har sex. När det kommer till det kvinnliga könsorganet blir han dock nästan lika vag som Reyhaneh. Han benämner kuken, pungen, testiklar, ollon, förhud, sträng, p-punkt, prostatakörtel, Cowpers körtlar, utlösning, försats, sperma, sav, stånd och erektion i svaren, men när det handlar om kvinnans könsorgan blir det bara fittan utom när frågorna specifikt rör g-punkten eller mödomshinnan, då nämner han slidväggen och slidkransen. Klitoris och vulva nämner han aldrig. När han får en fråga om mellangården så säger han att den sitter mellan pung och anus, men huruvida kvinnor har en mellangård eller var den sitter bryr han sig inte om att berätta. På frågorna om hur kuken och fittan smakar ger han samma svar (de kan smaka olika men typiskt lite salt och metalliskt). Är inte syrligt en bättre beskrivning av den hälsosamma fittans smak? Att han har koll på kuken men inte på fittan blir ännu tydligare när han svarar på två frågor om vad försats respektive fontänorgasm är. Försatsen beskrivs detaljerat vad gäller funktion, vilka körtlar som producerar den och att den kommer ur urinröret. Fontänorgasmen däremot beskrivs bara som "när det sprutar eller rinner vätska från fittan". Vad som skiljer den från lubrikationen, var den produceras och att den kommer ur urinröret är visst inte viktigt när det gäller den kvinnliga anatomin. På liknande sätt blir det när han får frågor om hur man runkar av någon och hur man pullar någon. Han svarar att runka av någon handlar om att massera kuken exempelvis genom att dra förhuden fram och tillbaka, att pulla någon handlar om att föra in fingrar i fittan eller anus. Inte ett ord om klitoris, dess olika delar och hur den kan stimuleras.

Är det så här det ska vara i sexualundervisningen? Männen pratar om kuken och kvinnorna pratar om att man ska prova sig fram och göra det som känns bra. Kvinnans könsorgan reduceras till slidan och klitoris och vulva lyser med sin frånvaro. Hur man har analsex beskrivs i detalj men hur vaginalsex går till och vad som är viktigt att tänka på för nybörjare för att man inte ska få skador eller smärta nämns inte med ett ord.

Den tredje frågobesvararen, Vierge, svarar på 26 frågor varav 20 handlar om trans. Hon presenteras som projektledare på RFSL Ungdom och det framgår inte om hon över huvud taget har någon relevant utbildning eller erfarenhet för att syssla med sexualupplysning. Hennes svar på flera frågor är missvisande eller direkt felaktiga vilket tyder på att hon saknar medicinsk kunskap.

Vierge nämner faktiskt klitoris, men bara i sammanhanget att "det som medicinskt kallas klitoris" kan växa vid testosteronbehandling och ingå som en del i en erhållen (dvs kirurgiskt konstruerad) kuk, och att en erhållen fitta har en klitoris. Klitorisens anatomi och funktion (när den inte är kirurgiskt modifierad) tar hon inte upp. Många av frågorna rör effekterna av hormonbehandling och de erhållna (kirurgiskt konstruerade) könsorganens utseende och funktion. Den information hon ger handlar i princip enbart om de önskade effekterna och ingenting om typiska biverkningar och komplikationer. Att få orgasm sägs exempelvis vara något man måste lära sig oavsett om man har medfödda eller erhållna könsorgan, och medan man väntar på att nerverna i de erhållna könsorganen läker i hop kan man få orgasm genom att exempelvis hångla eller stimulera bröstvårtorna, halsen eller analen. Att hormonbehandling skulle påverka sexlusten på något förutsägbart sätt förnekas (trots att detta är väl vedertaget). En frågeställare som undrar om det är normalt att fundera på könsbyte får svaret att det är vanligt och att man då kan behöva ändra på sin kropp och byta pronomen och juridiskt kön. Om man inte vet vilket kön man tillhör eller undrar om man är trans får man rådet att läsa på om olika könsidentiteter och ställa sig framför spegeln och säga "jag är man" eller "jag är ickebinär" och se vad som känns mest rätt. Att vara trans handlar enbart om att själv identifiera sig som trans, men om det kön som tilldelades vid födseln är rätt så uttrycker man sig oftast med "kläder, smink och hår i enlighet med vad folk förväntar sig utifrån det tilldelade könet". Kön har inget med kroppen att göra, utan det är könsidentiteten som avgör vilket kön man faktiskt har. Dessutom, säger Vierge, ser könsorgan väldigt olika ut och behöver inte likna de bilder man ser i sexualundervisningen. När man föds tittar en läkare eller barnmorska på könsorganen och bestämmer om det ska räknas som snopp eller snippa. Ibland kan man inte bestämma detta från utseendet och då har läkarna bestämt att tillståndet ska kallas DSD. Denna beskrivning som Vierge ger är felaktig på flera punkter. Dels är det inte så att könsorganen går på ett spektrum mellan snopp och snippa och att könet bestäms av om det "är mest likt" det ena eller det andra. De flesta DSD:er handlar inte om att könet är svårt att bestämma. Däremot fanns det tidigare en praxis att man opererade om barn med en penis som inte "höll måttet" och tilldelade dem könet flicka. Det handlade alltså inte om att man inte visste vilket kön de hade, utan om att deras penis inte bedömdes duga. Detta är tack och lov något man har slutat med.

Svaren Vierge ger på frågorna som inte har att göra med trans är nästan lika anmärkningsvärda som svaren om trans. Exemplevis säger hon att man själv bestämmer vilken sexuell läggning man har, och att det inte har något att göra med vilka man har sex med. Hon säger också att webbcam-sex är bra för att det är en säker form av sex, men för att göra det ännu säkrare kan man undvika att visa ansiktet och ha en neutral bakgrund. Hon rekommenderar också att om man är obekväm med att sex känns "könat" så kan man kalla könsorganen och det man gör när man har sex för andra ord. Är inte detta ett ganska farligt råd till som uppmuntrar gaslighting? Att lära sig att benämna könsorganen och det som händer är en grundläggande förutsättning för att både kunna kommunicera vad man vill och tycker om sexuellt och att kunna säga nej och berätta om övergrepp. Det är mycket tråkigt att kvinnorörelsen långa kamp för att kvinnor ska få korrekt information om sina könsorgan och om sex inte har gett något avtryck på UR:s utbildningsmaterial. Snarare verkar man ha regredierat till en nygammal sexualmoral där man inte ska benämna kvinnans kön och där det är otänkbart att inte uppfylla de förväntade könsrollerna - om du inte gillar att sminka dig är du inte kvinna.

Mer information och vidare läsning

För den som faktiskt vill veta något om kvinnlig anatomi och sexualitet rekommenderar vi Stora sexboken för tjejer som har sex med tjejer av Helene Delilah och Malinda Flodman från Normal förlag.

Vi känner oss föranledda att reda ut en del av de missförstånd UR sprider och förklara vad könskorrigerande "vård" faktiskt innebär för sexlivet. Vierge viftar bort de vanliga och förutsägbara effekter könskonträr hormonbehandling har. Transkvinnor som tar testosteronblockerare och östrogen upplever som regel minskad eller utebliven sexlust och impotens. Penis och pung krymper och slemhinnorna kan bli torra och irriterade. De flesta transmän som tar testosteron får i stället ökad sexdrift, vilket kan upplevas som jobbigt snarare än positivt. En vanlig liknelse är att bli som en tonårskille som bara tänker på sex. En del vittnar också om att testosteronet påverkar vem eller vad de tänder på, som att bli attraherad av män om man tidigare enbart attraherats av kvinnor. Klitoris växer av testosteronet, vilket kan vara besvärande då den skaver mot kläderna. Slemhinnorna i underlivet blir torra, sköra och infektionskänsliga. Ofta rekommenderas man att operera bort livmodern efter ett antal år på testosteron, eftersom testosteronet får den att förtvina och ökar risken för sjukdomar. Opereras äggstockarna bort blir man beroende av syntetiska hormoner för resten av livet för att inte hamna i ett för tidigt klimakterium. Pubertetsblockerande hormoner leder till sterilitet och sexuell dysfunktion för båda könen. Könskonträra hormoner kan inte ersätta en naturlig pubertet. Den vars pubertet stoppats helt kommer med största sannolikhet aldrig att kunna få orgasm.

Utöver hormonbehandlingens negativa effekter på den sexuella förmågan kan transkvinnor som genomgått vaginoplastik helt förlora förmågan till orgasm. Många vittnar om att det kan ta flera år att lära sig att nå orgasm igen och att orgasmen är vag och otillfredsställande. (Vissa som uppenbarligen saknar erfarenhet av kvinnors förmåga till multipla orgasmer beskriver denna diffusa, otillfredsställande känsla som en "kvinnlig" orgasm.) Vaginoplastik innebär att ta bort penis och pung och göra ett hål som kläs invändigt med penishud. Detta hål kräver livslångt, ofta smärtsamt, underhåll för att hållas öppet och många vittnar om att det ändå drar ihop sig och blir för litet för penetrerande samlag. Hålet saknar vaginans elasticitet och lubrikation. Delar av ollonet görs till en "klitoris" som dock saknar klitorisens inre delar och nervbanor. Svällkroppar som behålls kring "slidmynningen" kan ge stimulans. Urinvägsproblem och fistlar är vanliga komplikationer. För den som inte tycker att "vaginan" verkar värd besväret kan enbart vulvans yttre utseende simuleras. Den som opererat bort testiklarna blir beroende av syntetiska hormoner på livstid.

För transmän som önskar underlivskirurgi finns två huvudsakliga alternativ. Det första alternativet är metaplastik, där klitoris som förstorats av testosteronet friläggs och ser något större och mer penisliknande ut. Den behåller klitorisens förmåga till erektion men är som regel för liten för penetrerande sex. Det går också, men är förenat med stora risker, att förlänga urinröret genom denna "mikropenis". Testikelproteser av silikon kan opereras in i blygdläpparna, livmodern opereras bort och vaginan sys igen. Det andra alternativet är falloplastik, som innebär att ta hud från en annan del av kroppen, oftast armen eller benet men ibland även magen eller ryggen, och rulla ihop till en korv som sys fast den över den befintliga klitorisen. En hel serie operationer krävs och läkningsprocessen är mycket svår, även för det område huden tagits ifrån. Urinvägsproblem, fistlar och andra komplikationer är vanligt. Själva "penisen" saknar känsel, men kan i bästa fall stimulera klitoris till orgasm. Den kan naturligtvis inte få stånd själv, men man kan operera in en pump eller föra in en stav som gör den hård nog för penetration.

Vierge tar upp bröstvårtor som en alternativ erogen zon för den som har problem med könsorganen efter operation. Det är sällsynt att kunna nå orgasm enbart genom stimulans av bröstvårtor eller andra kroppsdelar. Det bygger ofta på att man har fungerande könsorgan i ett upphetsat tillstånd som blir indirekt stimulerade. Vierge glömmer även att nämna att transmän som opererar bort brösten löper stor risk att få nedsatt känsel i eller helt förlora bröstvårtorna. Även bröstimplantat för transkvinnor medför risker för nervskador och känselbortfall, och manliga bröstvårtor är som regel inte lika känsliga och erogena till att börja med.

Vierge missar även att en fundering eller önskan om att tillhöra motsatt kön må vara "normalt" men inte nödvändigtvis ett symptom på att vara "trans". Det kan ju lika gärna uttrycka exempelvis en feministisk eller queeraktivistisk medvetenhet om att könsrollerna begränsar och skaver. I en enkätundersökning från 1940-talet som nämns på sidan 95 i Holly Lawford-Smith's bok Gender-Critical Feminism svarade en fjärdedel av kvinnorna att de önskar att de vore födda män. Ska vi tolka det som att alla dessa kvinnor "egentligen" var trans och borde springa till doktorn och få hormoner och operationer? Eller är det mer sannolikt ett uttryck för ett ojämställt samhälle med strikta könsroller och begränsade möjligheter för kvinnor? I en liknande svensk undersökning från 2010-talet var andelen som önskade bli behandlade som motsatt kön bara kring två procent, något högre för kvinnor än för män. Detta är med största sannolikhet följden av ett mer jämställt samhälle där människor är friare att leva som de vill oavsett kön. Men artikelförfattarna väljer i stället att tolka detta som att efterfrågan på könskorrigerande behandlingar sannolikt är högre än beräknat och att transvården borde expandera. På samma sätt uppmanar Vierge alla som har minsta fundering om att vilja tillhöra motsatt kön att söka vård för det. Ett samhällsproblem med trånga och stereotypa könsnormer individualiseras och patologiseras och de senaste hundra årens feministiska analys kastas på soptippen.

Slutligen: Myten att det skulle finnas ett spektrum av kön där läkarvetenskapen godtyckligt avgör vem som ska räknas som pojke eller flicka kommer från "The Phall-O-Meter", ett internskämt bland intersexaktivister som populariserats av bland andra Anne Fausto-Sterling i boken Sexing the Body. Det kan hända att någon får sitt kön felbedömt vid födseln på grund av könsorganens utseende, men många DSD:er upptäcks inte förrän i puberteten, när personen försöker skaffa barn, eller inte alls. När barn med DSD:er utsatts för onödiga operationer utan samtycke har det oftast inte handlat om att läkarna inte kunnat könsbestämma dem, utan att det har ansetts lättare att skapa estetiskt godtagbara kvinnliga könsorgan än manliga. Patriarkala normer som definierar en man utifrån penisstorleken och en kvinna utifrån penisens frånvaro har fått råda och utseende har fått gå före funktion. Dessa grymma medicinska övergrepp har aktivister kämpat emot och till stor del fått stopp på. Ironiskt nog lever en liknande logik kvar inom transvården. Även här anses kvinnliga könsorgan enklare att skapa kirurgiskt än manliga, eftersom det räcker med ett penetrerbart hål som inte nödvändigtvis behöver ge någon njutning.