Våra medlemmar berättar

Till min förvåning konstaterar jag att jag snart hör till kategorin ”55+”. Mycket har hänt sedan den där dagen i slutet av 80-talet, då den magnetiska tjejen i parallellklassen på gymnasiet kysste mig. Mitt i den långa kyssen insåg jag att det inte längre var någon idé att förneka att jag hörde till den då fortfarande stigmatiserade kategorin lesbiska kvinnor.

Jag upplevde diskriminering på 1990-talet, men också reformer och ett allt öppnare samhällsklimat. Det som då fortfarande bar karaktär av medborgarrättsrörelse blev min rörelse och jag gick med viss initial bävan i demonstrationståg, dansade på Huset på Sveavägen och gick på gudstjänster med EKHO. Även om jag inte alltid passade in blev jag bekräftad i min identitet som lesbisk. Som född i början av 1970-talet hörde jag till reformernas generation och kunde önska mig nästan allt som var självklart för mina heterosexuella kamrater. Med vigselring på fingret och en gryende chefskarriär på en arbetsplats där jag kunde vara helt öppen med vem jag levde med, gick jag höggravid (efter assisterad befruktning genom svensk sjukvård) genom livet. Jag hamnade sedan i samma bubbla som många andra småbarnsföräldrar. Vad gjorde det? Kampen var ju nästan vunnen och jag hade min plats som lesbisk i ett socialt, politiskt och professionellt liv. Med tiden blev det också lättare i kyrkan. Life was good.

När jag senare kom upp till ytan igen efter intensiva barnaår och skilsmässa insåg jag att något var förändrat. Den intersektionalitet och queerteori som jag mött som nya analytiska redskap när jag var student på 90-talet, hade flyttat ut från akademin. Nu var de omvandlade från teorier till aktivism och därigenom från ett analytiskt perspektiv som kan vara ”fruktbart som tolkningsram” till ”den enda sanningen”, vilket omöjliggjort respektfull och nyanserad idédebatt.  Att transsexuella kamrater nu slipper mycket av det stigma som omgärdade t:et och att det finns tillgång till skattefinansierad livräddande vård omfamnar jag fullkomligt.

Andra saker har lämnat mig mer frågande. Varför är lesbiskhet återigen en ifrågasatt identitet till vilken andra dessutom kräver tillträde? Om biologiskt kön är en chimär – kan då män hävda att de är lesbiska? Blir lesbiskhet problematiskt i ett patriarkalt samhälle igen? Varför vill allt fler unga kvinnor inte längre vara kvinnor? Kort sagt: vart tog de unga butcharna vägen? Varför är ”gammalfeminist” skällsordet för dagen, vilket har fått en och annan äldre vän att skälva inför hotet om cancellering? Kvinnor som ägnat hela sina vuxna liv åt solidaritet och kvinnokamp! Varför hamnar just lesbiska forskare med klassisk feministisk analys i blåsväder och förlorar sina tjänster vid lärosäten utomlands? Varför kan unga kvinnor, som själva lever med män, i sin ideologiska nit börja mästra mig om hur jag borde vara och tänka som lesbisk?

Frågorna är många, men det som avgjorde det för mig var när min tonåring kom hem från ett ”progressivt” sammanhang och berättade om att hens könsidentitet problematiserades. Skälet till att några vuxna ledare ville övertyga hen om att hen var transperson var hens egen djupt integrerade fria syn på genderroller. Bland annat hens preferenser i fråga om drömyrke. Min tonåring är en straight så kallad cis-person och jag har, i feministisk och frihetlig anda, fostrat hen enligt principen att man är den man är och gör det man vill. Jag och mina vänner har gått före och visat att det inom samma person kan finnas både en hobbysnickare, akademiker, traktormekare och bullbakande omsorgsperson, och att hen själv kan välja sina preferenser fritt. Nu möttes hen av essentialistiskt tryck från ett oväntat håll. Hen stöttades av mig att fortsätta att vara sig själv, och vi har lagt detta bakom oss. Men upplevelsen och de ytterligare frågor de väckte hos en gammal lesbian, som själv var ifrågasatt utifrån gendernormer som ung men från ett annat håll, ledde mig så småningom till LHB-förbundet. Jag hoppas att det kan bidra till en återerövring av det nyanserade och respektfulla samtalet, och till att lesbiska inte återigen marginaliseras. Det skulle kännas som att trängas tillbaka mot 1980-talet.  

Jag har länge känt mig utanför HBTQI+ och det började nog när Q lades till - för jag förstår fortfarande inte vad Q har med rörelsen att göra, eller vad det egentligen innebär annat än en akademisk övning i att göra allting relativt.

Jag vill gärna förstå och vara inkluderande och inte döma andra för deras val i livet eller vad de brottas med. Tongångarna från HBTQI+ rörelsen har tyvärr blivit hårdare och exkluderande. Utrymme för dialog och olika syn på saker verkar vara borta.

Ända sedan jag var en liten pojk har jag retat mig på begränsande könsroller, könsnormer, könsstereotyper. Okärt barn har många namn. Jag är som jag är, intresserad av det jag är intresserad av. Alldeles oavsett vad som förväntas av mig som pojke eller man.

Till viss del passade jag in i rådande pojkförväntningar, till viss del inte. Jag försökte tycka att det var kul med fotboll och hockey. Fast det var det ju inte, konstaterade jag snabbt. Jag läste hellre böcker, odlade, bakade, lagade mat, tecknade. Det ansågs inte rakt av pojkaktigt på 70-talet. Jag hade både kill- och tjejkompisar. Det var inte heller helt okey. Jag lärde mig inte ens att åka skridskor.  

Men jag visste ändå med mig att jag inte var fel. Även om somliga tyckte det och att jag fick höra ett och annat. Jag var övertygad om att det istället var fel på könsrollerna (som man sa på den tiden). Könsroller ifrågasattes på flera håll under 70- och 80-talen. Så jag hade ändå ett visst stöd.

Som barn och ung tonåring var jag intresserad av både tjejer och killar. Men det var bara tjejer som jag hånglade med och så småningom började ligga med, som sjuttonåring. Först när jag närmade mig 30 var jag för första gången tillsammans med en man. Där kan man snacka om en socialt betingad fördröjningseffekt.  

Sedan dess definierar jag mig som bisexuell. Om jag nu måste etiketteras. Enbart sexuell skulle man också kunna säga. Min praktik är hur som helst bisexuell. Jag ser det som en gåva, rentav en begåvning. Som bisexuell har jag tidigare inte sett något direkt behov av att organisera mig utifrån min sexualitet. Det finns så många andra angelägna sammanhang att verka inom. Då jag både passar in i normen, och inte, kan jag glida lite vid sidan av. Fegt och slött, kan man tycka, men bekvämt.

Men så var det, ja, det här med könsrollerna, könsnormerna, könstereotyperna. Låt oss damma av genusbegreppet, det vill säga det sociala könet (till skillnad från det biologiska). Det sociala kön som vi lär oss att leva och bli, som vi socialiseras in i, som ser olika ut i olika tider och på olika platser på jorden. Vi föds inte till kvinna eller man utan vi blir det, för att travestera Simone de Beauvoir. Det hon avsåg var just socialt kön, genus.

I den nya könsideologin är det helt ute och passé att prata om genus. Nu talas det istället om könsidentiteter. Sådana finns det många av, hela skalor, påstås det. De kan vara helt frikopplade från kroppen och det biologiska könet. Könsidentiteten är självupplevd, ett slags individuell, inre entitet som bestämmer vilket kön man faktiskt har, menar man på. Sedan ska kroppen ofta rätta sig efter den självupplevda könsidentiteten. Till exempel genom könskirurgi och livslång hormonbehandling, som leder till hälsoproblem och ett troligtvis kortare liv.

Sådan är den i offentligheten dominerande könsdiskursen och tron av idag. Man talar om könsbekräftande behandling, som bekräftar det självupplevda könet, könsidentiteten. Hur andra uppfattar ens könsidentitet respektive ens biologiska kön har i det sammanhanget inte med saken att göra. Omvärlden ska snällt anpassa sig och tiga still i omklädningsrum, duschar, bastu, damidrotten, kvinnofängelser med flera arenor där biologiskt kön spelar stor roll.

En människa kan vara född i fel kropp, säger de. Man menar på att man kan vara en flicka född i en pojkes kropp. Eller en pojke född i en flickas kropp. Eller en icke-binär person född i vilken könad kropp som helst.

Med andra ord, man är inte sin kropp. Man är något väsensskilt från sin kropp. Det vill säga en ande eller själ eller dylikt. Och den anden eller själen är könad. Det tycker jag är anmärkningsvärt, jag som ofta anses vara flummig eftersom jag tror att människan har en själ. Men jag tror inte att själen har ett kön. Däremot vet jag säkert att kroppen har det.

Den självupplevda könsidentiteten baserar sig, som jag ser det, på genus. Med andra ord traditionella könsroller, könsstereotyper och könsnormer som är begränsande för pojkar och flickor, kvinnor och män. Det är därför man, i den nya könsideologin, inte längre vill tala om genus, om socialt kön, utan enbart om könsidentiteter. Som om könsidentiteteter och stereotypt kvinnliga och manliga uttryck vore frikopplade från samhällets rådande normer, som är plats- och tidsbundna. Det är de inte.

Själv har jag ingen könsidentitet. Jag har en manskropp och är följaktligen man, men i övrigt har jag både en del kvinnligt genus och en del manligt genus i min personlighet. Kanske lite mer av det senare? Jag vet inte, det spelar ingen roll, jag är hur som helst jag. Om något är problematisk, så är det genusroller som begränsar människors valfrihet och liv. Och än mer problematiskt är det när genus och könsstereotyper blir till självuppfattade könsidentiteter ska bekräftas genom könskirurgi och livslånga hormonbehandlingar av friska kroppar.

Men varför bryr jag mig om detta? Jo, för att jag vill försvara den lille pojken som var jag och som inte helt passade in i det sociala pojkgenuset på 70- och 80-talen. Det var inget fel på mig, som bisexuell, eller min kropp, den jag var (och nu är). Felet låg (och ligger) istället hos de begränsande könsrollerna, könsstereotyperna, könsnormerna. Som numera är förvillande lika eller helt identiska med könsidentiteter.

Inte minst vill jag stå upp för och försvara även de pojkar och flickor som idag groomas till att tro att de är födda i fel kroppar. På grund av att de inte helt – eller inte alls – passar in i rådande pojk-genus och flick-genus. Ingen människa är född i fel kropp. Vi är våra kroppar (och själar). Om du inte passar in i rådande genus för ditt biologiska kön, så är det de sociala sammanhang som du lever i som det är fel på, inte på dig.

Könsdysfori finns, det är ett faktum, men jag tror att det främst beror på rådande, begränsande könsnormer och social påverkan, ofta digital grooming. Många med könsdysfori befinner sig för övrigt i autismspektrat. Andra tänder på sig själva när de könsstereotypt spelar ett annat kön än det biologiska kön som de själva har. Det är inget fel med fetischer så länge de inte skadar andra och en själv. Det är ofta svårt att växa och utvecklas som barn och tonåring, att veta vad man helst vill och inte vill, vem man är och kan vara. Komplicerat kan det vara även för en vuxen.

Tänk om det hade varit jag, som barn eller tonåring, som hade intalats att jag var född i fel kropp! Inte alldeles otroligt - eftersom jag inte helt passade in i rådande könsnormer. Tänk om jag hade satts på pubertetsblockerare, så att jag hade missat min pubertet och blivit steril. För att sedan stympas och hormonbehandlas. Det skulle ha varit ett allvarligt övergrepp mot en pojke, som var bisexuell. En pojke som lika gärna kunde ha utvecklats till bög eller hetero, vad vet man?  

Dessa övergrepp mot barn pågår just nu. De är det mest upprörande med den nya könsideologin. Lägg därtill blundandet inför genus, de begränsande sociala könen. Det är inget fel på att vara en feminin pojke eller maskulin flicka, som är, eller sinom tid kanske utvecklas till, bög, flata eller bisexuell. Det är inte ovanligt. Detta är en av anledningarna till att jag gick med i LHB-förbundet.

Men jag blev medlem också för att stå upp för biologiskt samkönad eller olikkönad attraktion. Det är – eller kanske snarare har varit - den gängse definitionen av homo- och heterosexualitet. Vi tänder inte på könsidentiteter. Om man ens har en sådan? Vi går igång på biologiska kön, samma kön som vi själva har, eller det andra könet, eller båda två.

Och så vill jag värna självvald könsseparatism. Det är en god sak när den har ett syfte att fylla. Syftet bestämmer gruppen ifråga själv. Liksom gruppen själv bestämmer att det är biologiskt kön som separerar könen och inte rena självuppfattningar om könsidentiteter.

Man får självklart ha vilka könsidentiteter som helst, hela alfabetet och mer därtill, det är upp till en själv. Men jag har för min del ansökt om skilsmässa mellan HB och resten av alfabetet, TQUIA+ och så vidare. Var och en får driva sina frågor, sina kamper. Jag ser inte någon meningsfull koppling mellan homo- och bisexuella å ena sidan och å andra sidan queergrupperingar, som hävdar att biologiskt kön är blott en social konstruktion. Därmed förnekar de existensen av faktiskt biologiskt kön och samkönad attraktion.

Detta är för mig homofobt. Vilket är ytterligare en anledning, så god som någon, för mig att vara medlem i LHB-förbundet. För nu slutar vi upp med att tiga still och börjar tala för oss själva och vår egen sak. Gör det du med!   

I de tidiga tonåren var jag något av en pojkflicka, som kände ett starkt främlingskap inför andra tjejer i sin ålder och som hellre sällade sig till grabbarna. Under stark påverkan av några av mina lärare kom jag hastigt och lustigt till insikt om att jag var trans, och identifierade mig under en period som "genderfluid intersektionell queerfeminist". Det var ett tillstånd som tog långt mer än det gav. Istället för att njuta av befrielsen från kvinnorollen blev jag en liten tyrann som styrde min omgivning och dess ordval med järnhand. Lyckligtvis gick det hela aldrig så långt som till några irreversibla kirurgiska ingrepp. Kanske var det i obehaget inför tanken på hormonpreparat och stympning som vändningen började. När jag sedan kom att bli lite bättre bevandrad i politiken förstod jag att mitt stundvis könsöverskridande beteende inte på något sätt gjorde mig till mindre av en kvinna – att det hela var en bisarr social smitta och att den hjärntvätt mina lärare hade utsatt mig för var under all kritik.

Senare under tonåren frotterade jag mig mot bättre vetande med en del män, varav några jag ingick förhållanden med. Med tiden började de emellertid alltid kännas mindre som kärlekspartners och mer som killkompisar man hade sex med. Efter några månader kom varje förhållande att brisera i en panikartad känsla av instängdhet. Jag förbannade mig själv för att det i sak inte fanns något att vara missnöjd över – han var ju en jätteschysst kille! Men ändå fungerade det aldrig. Anledningen? Det handlade alltid om önskan att bli åtrådd, aldrig om att faktiskt själv åtrå. Min egen åtrå, som jag tidigare knappt trodde existerade överhuvudtaget, visade sig i själva verket finnas i det begär jag tidigare förminskat till blott en fluga, en konsekvens av faktumet att jag är "ett barn av min tid". Säga vad man vill om den saken, men att dumpa min pojkvän och ligga med en kvinna är något av det bästa jag gjort. Och på den vägen är det.

När jag efter många års intresse för dessa frågor fick upp ögonen för LHB-förbundet, var det som att hitta hem i en djungel av krångliga akronymer och slitna slagord. Mitt i bruset får här lesbiska, homosexuella och bisexuella vars gamla företrädare vänt dem ryggen chans att göra sina röster hörda – det behövs mer än någonsin i dessa skruvade tider.

När jag var liten pojke så hade jag väldigt många "könsöverskridande uttryck" (som man säger idag). Jag hade en sjal på huvudet som jag låtsades var långt hår. Precis som min idol Ariel, från Disneys "Den lilla sjöjungfrun". Jag lekte med Barbies och hade nästan bara tjejkompisar. Inte en helt ovanlig uppväxt hos många bögar.

Min omgivning försökte aldrig stoppa mig från att klä mig eller leka med det jag ville. De var noga med att säga till mig "pojkar kan också leka med dockor". "Man kan klä sig hur man vill oavsett vad man har för kön", och liknande. För mig var det helt rätt!

Jag lärde mig acceptera mig själv som jag är. Hade jag varit född i dagens klimat hade jag nog blivit förvirrad och tänkt att jag kanske var "född i fel kropp" eller hade "flera könsidentiteter" eller "INGEN könsidentitet". Jag är orolig för unga idag som blir bombarderade med idéer om hundratals olika könsidentiteter och till och med enligt RFSL idéer om att biologiskt kön kan ha näst intill oändliga variationer. Jag började läsa berättelser från fler och fler detransitionerade som känt att dom blivit i princip pushade (säkert utan illvilja) till att tro att dom var trans, istället för att lära sig acceptera sig som dom är.

Det känns som att för bara några år sedan försökte vi bryta oss fria från stereotypiska könsroller. Nu känns det som att vi istället försöker bryta oss fria från biologiskt kön. Vilket inte går.

Vi har hamnat i ett läge där stora hbtq-organisationer runt om i världen pushar en ideologisk idé om att alla har ett inre kön som är ens "sanna kön". Det "sanna könet" ska diktera vilka rum i samhället man har tillgång till, utan hänsyn till de biologiska skillnader som existerar mellan män och kvinnor.

Jag sökte mig till LHB för att jag tror att många unga bögar, lesbiska och bisexuella far illa genom att tro att de inte kan leva som sitt biologiska kön för att de kanske är annorlunda i sättet de vill klä sig och vara.

Jag var en tonårstjej som helst hade velat vara bög. Dels lockade idén om att vara speciell och tillhöra en förtryckt minoritet som måste övervinna sina egna och andras fördomar, dels lockade tanken på en samkönad och därför jämställd relation. I fantasin om att vara bög fanns inga könsroller att leva upp till eller kämpa emot, det fanns ingen pinsam kvinnlig kropp och inget obehag i att bli sexualiserad på ett äckligt sätt av en man. Jag var glad och stolt när jag blev kär i en tjej och insåg att jag var bisexuell, eftersom jag då ingick i samma åtråvärda kategori som bögarna, men jag var samtidigt lite rädd. Jag var rädd för det lesbiska, själva ordet kändes kladdigt och läbbigt och jag var rädd att jag skulle bli äcklad av en annan kvinnas könsorgan när eller om jag kom i närkontakt med det. Av någon anledning kändes manskroppar inte alls lika äckliga. I förhållande till killar var jag rädd för att själv känna mig äcklig genom deras blick på mig, men inte att jag skulle tycka att deras killkroppar var äckliga. Bögar förekom i ungdomsböckerna jag läste och så fanns ju den beundrade Jonas Gardell, men jag hade inga lesbiska förebilder enligt vad jag kan minnas, varken fiktiva eller verkliga. Jag förälskade mig lätt i manliga karaktärer i böcker, och parade gärna ihop dem i romantiska konstellationer - Frodo och Sam i Sagan om Ringen till exempel. Långt senare kom jag i kontakt med slash och fanfiction och insåg att denna impuls delades av många andra kvinnor. Det finns ett slags frihet i att som kvinna leva ut sin sexualitet via ett manligt alter ego, man kan hänge sig utan att bli sårbar och i bögfantasin är passionen så stark att den övervinner alla hinder. För mig har detta varit en del i utforskandet av kvinnlig maskulinitet och utvidgandet av hur jag kan vara. Så småningom, i och med att jag blev äldre, har jag också insett att fantasin har väldigt lite med verkliga bögar att göra.

Jag är bisexuell och ser bisexualitet som en blandning av homosexualitet och heterosexualitet, dvs att man har potentialen för både samkönat och olikkönat begär. Själv har jag gått från att vara mer hetero i unga år till att bli mer lesbisk. Jag gjorde ett aktivt val att försöka hitta en flickvän när jag var i 20-årsåldern efter att mest ha haft längre relationer med killar. Det var nog både en personlig längtan och en feministisk övertygelse som låg bakom detta val, där en del handlade om att sluta idealisera och beundra män och i stället välja kvinnor och leva mer kvinnoidentifierat, som det hette i böckerna om lesbisk feminism. Jag upplever att jag från en lesbisk position har fått ett mer avslappnat och jämlikt förhållande till män i och med att det inte finns någon sexuell spänning - jag är inte sexuellt intresserad av dem och utgår ifrån att de inte heller har något sexuellt intresse för mig. Jag är inte en av grabbarna men jag är heller inte en av brudarna. När jag var yngre ogillade jag att bli hopklumpad med tjejerna. Jag hade visserligen bara kvinnliga vänner, men jag trodde att killar hade roligare och var intressantare. Nu uppskattar jag kvinnor mer och känner mig visserligen ganska främmande för femininitet, men jag har inget emot att vara en del av kollektivet kvinnor och kan vara bekväm både med att vara en outsider och en insider bland andra kvinnor.

Jag var hetero till tjugoårsåldern. Det föll mig aldrig in att jag skulle kunna vara något annat än hetero. Däremot fascinerades jag av könsöverskrivande och androgyna karaktärer i fiktion. Som student kom jag i kontakt med drag kings, queerfeminism och gaystudentföreningar, bestämde mig för att bli queer och började aktivt odla mitt begär till andra kvinnor. Det var inte svårt när jag träffade min första flickvän som fortfarande är min partner nästan tjugo år senare.

Som jag ser det var jag hetero och blev sedan flata genom ett aktivt och medvetet val. Nuförtiden skulle jag kalla mig lesbisk efter att ha levat lesbiskt så länge, men det ordet är mer laddat och "flata" kändes "queerare" och mer öppet att anamma för den som ville. Jag har aldrig kallat mig bisexuell eller känt någon tillhörighet med den etiketten. Om någon, särskilt någon som själv upplever sig vara född lesbisk och alltid ha vetat det, frågar skulle jag väl erkänna att jag tekniskt sett är bisexuell i bemärkelsen att jag har en möjlighet att tända på både kvinnor och män av naturen. Jag vill inte förneka skillnaden mellan mig själv och en exklusivt lesbisk kvinna. Men jag ser egentligen inte bisexualitet som en läggning i sig utan som en kombination av hetero- och homosexualitet. Bisexualitet är svårt att upprätthålla som aktiv identitet när man har förhållanden med en partner av ett visst kön åt gången. Själv är jag bara inte intresserad av någon specifikt bisexuell rörelse. Det skulle ju antydda att jag har ett romantiskt intresse för män som jag inte har.

Jag gillar konceptet politisk lesbiskhet och tycker att det är synd att det är smutskastat och misstänkliggjort av många. Att vara politisk lesbisk är inte att vara "fejk" eller "opålitlig". Det räcker inte att bara ta avstånd från män för att kalla sig politisk lesbisk utan man behöver faktiskt aktivt agera på sitt lesbiska begär också (annars kan man ju kalla sig "politisk nucka" eller liknande...). Däremot tycker jag att en del lesbiska feminister och separatister kan gå väl långt i sitt trista moraliserande över alla preferenser de inte själva delar, som exempelvis rollspel, drag eller dildos.

En risk med att fördöma politiskt lesbiska är att man, genom att insistera på att alla måste vara på det klara med sin sexualitet tidigt, förnekar det ganska vanliga fenomenet att kvinnor blir lesbiska sent i livet, kanske efter ett heterosexuellt äktenskap. Jag tror att det är ett misstag att ignorera könsskillnader (som queerfeminismen vill) och definiera kvinnlig sexualitet på manliga premisser, genom att exempelvis anta att det bör finnas lika många exklusivt homosexuella kvinnor som män. Att kvinnors sexualitet generellt verkar vara mer flytande än mäns rättfärdigar absolut aldrig påtryckningar om att omdefiniera eller utvidga sina sexuella preferenser. Alla har rätt att välja vilka sexuella impulser de vill agera på eller inte och ingen har någon skyldighet att kategoriskt inkludera en viss grupp i sin sexualitet.

Jag har queerfeminismen att tacka för var jag är idag, och ser mycket gott i den rörelse jag minns från tio-tjugo år sedan, som centrerade kvinnor och flator men även betonade utforskande och experiment bortom fasta eller medfödda identiteter. Men idag tycker jag att queerfeminismen i ohelig allians med transrörelsen har fått alldeles för stor makt i samhället som de inte tar tillräckligt ansvar för. Det går inte att fortsätta bete sig som en rebell och aktivist som skriker, kräver och är arg när man har tagit sig in i alla frivilligorganisationer, myndigheter och politiska partier. I efterhand har jag också förstått att många av spänningarna med exempelvis radikalfeminismen fanns redan då (och långt tidigare) - det var väl bara jag själv som tittade åt ett annat håll och hade kul i stället. Nu har jag kul i LHB-förbundet, där vi kan både tala allvar och skratta åt eländet.

I veckan var jag involverad i ännu ett av dessa… försök till samtal om kvinnors rätt att tala med varandra utan män i rummet. Sådana samtal handlar numera nästan alltid om män som också vill vara med. Män som känner sig som kvinnor, och som har gått olika långt för att leva i enlighet med dessa känslor, allt ifrån fullskalig operations- och hormonbehandling till att bara säga att de identifierar sig som kvinnor, utan några planer på operationer eller andra behandlingar.

För tio år sedan var jag helt och hållet av den åsikten att transpersoner skulle välkomnas som alla andra. Det är jag inte längre.

Att vara kvinna, född och uppväxt som flicka, är en alldeles speciell belägenhet i tillvaron. En belägenhet som på en del punkter skiljer sig från belägenheten att vara en biologisk man, även en biologisk man som vill vara kvinna. Jag tycker faktiskt inte det är så mycket begärt att biologiska kvinnor kan samlas en gång ibland för att under några timmar dela erfarenheter med varandra. Under alla andra timmar får ju alla som vill vara med.

Det finns naturligtvis många transpersoner som smälter in fint i en kvinnogrupp. Och så finns det många som faktiskt inte gör det. Och jag är SÅ trött på att som kvinna överallt och hela tiden vara ålagd att agera bekräftande och speglande publik åt människor som vill få känna sig som kvinnor.

Jag är SÅ trött på män som påstår att de är kvinnor och reser anspråk på att lesbiska borde inkludera dem bland potentiella partners.

Jag är SÅ trött på män med högklackat och smink som ska sitta och förklara för mig hur det är att vara kvinna.

Jag är SÅ trött på män som opererat sina könsorgan och tycks vara helt oförmögna att intressera sig för någonting annat än sig själva och sitt könsliv.

Jag är SÅ trött på att män som uppfostrats som män (med t.ex. de mönster som gör att pojkar ges SÅ mycket mer socialt utrymme) ska beredas tillträde också till kvinnors sammanhang och i dessa sammanhang bära sig åt precis som de män de är, med förväntan om att kvinnor ska backa undan och ägna sig åt männens frågor, männens problem och männens upplevelser.

Jag är SÅ ledsen för att det inte längre finns sammanhang där unga och äldre lesbiska kan mötas, skratta, vara kvinnor på vilket jävla sätt vi vill, aktivt hjälpas åt att befria oss från patriarkatets sunkiga begränsningar. Att unga lesbiska tjejer som inte känner sig manade att försöka uppfylla patriarkatets normer för kvinnor numera istället uppmanas fundera över om de inte är födda i fel kropp!

Att ha MtF i kvinnoseparatistiska rum är lite som att ha fotbollsspelare i frimärksklubben. Det är alls inget fel på att spela fotboll, men det blir jobbigt för frimärkssamlarna om man gör det i frimärksklubben. Om de skulle vilja vara med för att lära mer om frimärken så är det väl en sak, men mitt intryck är att oftare vill de istället vara med för att få tillgång till frimärkssamlarna som publik för att tala om fotboll.

Rätten att mötas separatistiskt, den är något att verkligen värna. Det kan gälla kön eller hudfärg, eller erfarenheter, eller yrke, eller intressen. Poängen är inte att exkludera. Poängen är att under några avgränsade timmar dela just dessa speciella erfarenheter. En konferens för undersköterskor handlar inte om att exkludera, ringakta eller ogilla ingenjörer, det handlar om vård, vårdyrkesskicklighet och undersköterskors villkor. Och det är av stort värde för många att få dela några timmar som handlar om just det, inte om teknik eller industrins villkor. Om man vill kan man en annan stund ordna samtal mellan dessa grupper, om t.ex. medicinsk teknik eller facklig samordning.

Så mitt svar på den ”brännande” frågan om alla kvinnogrupper alltid ska välkomna transkvinnor är numera: Nej. Jag vill inte avstå från alla kvinnoseparatistiska rum av hänsyn till män som upplever sig som kvinnor.

Jag har absolut inget emot att människor som istället vill samlas baserat på könsidentitet gör det. Varför inte en könsidentitetsseparatistisk grupp då, för den som vill det? Och så är man tydlig med att det är det det är.

För min del är jag inte intresserad av en sådan grupp, eftersom jag inte har någon upplevelse av könsidentitet. Men många har ju det, och det är ju alldeles i sin skönaste ordning!

Mitt starka förslag är alltså att om en grupp människor känner ett behov av några timmar för sig själva så får de det, bara. Och så kan alla fika tillsammans efteråt.